lite tankar

Vilket långt inlägg det blev då heheh...
 
Efter Drammen så har jag funderar väldigt mycket hur jag ska kunna lyckas ta mig dit jag vill. Jag är inte nöjd med att rida 1,30 lite halvdant utan jag vill ta mig upp i klasserna och göra det bra. Jag var ju iväg hos Lisen och Peder för snart två år sen. Men då var det inte rätt tid eller rätt ställe för mig. Att komma dit och se hur ett professionellt stall fungerar var jätte nyttigt, lärde mig mycket runtomkring. Men för att kunna utveckla min ridning var det inte rätt ställe.
Många väljer den vägen att åka utomlands för att jobba, lära och utvecklas. Men är det verkligen den enda vägen? Jag har funderat många gånger på det, att bara åka iväg ett par månader för att se, lära och utvecklas. Men jag tror inte att jag hade trivts med det. Jag har inga problem med att arbeta hårt, men jag hade saknat allt här hemma... Man måste kanske offra vissa saker i sitt liv för att komma dit man vill, men är det verkligen värt det? När jag var på Grevlunda saknade jag ''det vanliga livet''. Det går ju liksom inte att kombinera ett hästjobb med ett vanligt liv, om man inte har turen att bo i närheten. Vilket jag inte har.
Vissa har turen att växa upp i en hästfamilj där föräldrarna tävlat på hög nivå under många år. Där får man redan från början lära sig och utvecklas. Jag har inte haft den turen, jag har fått börja från noll och det känns som jag bara är en ynka liten bit på vägen. Ju mer man lär sig desto mer förstår man hur lite man kan.
 
Jag har just nu tre bra hästar där jag kan utveckla min ridning på, men räcker det? Jag sitter hemma och trimmar mina hästar själv, åker på träning någon gång i veckan och sen tränar jag själv hemma igen. Räcker det verkligen för att utvecklas? Jag vet att alla inte tar den vägen att åka utomlands, man kan lyckas att utvecklas på andra sätt också. Men ibland känns det som det inte räcker för att ta mig dit jag vill. Det är svårt när man inte har ögonen på sig av någon annan mer en knappt någon gång i veckan. Jag tränar och tränar, men om jag inte tränar på rätt saker så är det bortkastad tid. Ungefär så känns det. 

Detta inlägg skrev jag efter Drammen. Sen satt jag igår och kollade igenom min blogg och kom in av en slump på ett inlägg jag skrivit om Jens Fredricsson's clinic vi var på under en höst. Alltså finns det någon mer inpirerande människa än han?? Så här hade jag skrivit:
 
''Han fortsatte att berätta om när han gick från att vara bra till att bli mycket mycket bättre. Han gick och pratade med en mental coach (kommer inte ihåg vad han hette..) och ville att han skulle skriva ner hur en dag ser ut för honom och även berätta vad det är i det han gör som är en satsning. Det var nästan inget, kanske 10%. Sen skulle han ringa upp sina förebilder och fråga dom samma sak. Bla Ludger Beerbaum. Deras satsning låg på 90%. Då förstod han att han inte hade satsat tillräckligt. Men samtidigt tänkte han bara på alla problemen som fanns. Ex. att man ''måste'' flytta utomlands för att komma någon vart. Och där tog han upp en viktig grej. Man kommer ingen vart med att se problem utan man måste se möjligheterna. Man kanske inte har alla möjligheter i världen, man kanske inte har samma möjligheter som en annan person har men då får man hitta andra möjligheter. Man måste skita i problemen och bara tänka positivt. Alltså sitter det mesta i huvuvdet, mycket sitter i huvudet!! Den mentala biten. Han berättade om en tjej han hade hjälpt tidigare i veckan, suttit upp på hästen och visat. När hon sen själv satt upp på hästen och skulle då berätta om hon kände någon skillnad sa hon bara något drygt. Där har vi ett exempel på att man inte kommer någon vart med den attityden. Dels för man då inte kan ta åt sig av kritiken (vilket är jätte viktigt) och vilken tränare vill lägga ner jobb på en sån person?''.
 
Och då kom jag på mig själv att jag precis tänkt i samma banor som Jens gjort. Jag ser bara problemen och inte möjligheterna. Jag har fantisktiska möjligheter nu. Jag har tre bra hästar som har kapacitet för minst 1,40, jag har mitt egna ställe där jag äntligen kan träna precis hur jag vill. Jag har börjat träna för en jätteduktig och engagerad tränare som gjort att jag utvecklats massor de senaste. Jag får chansen att följa med henne på tävlingar och på så sätt kunna lära mig mer. Jag kan åka på de tävlingar jag vill trots att det kostar mycket pengar. Jag har tre friska hästar. osvosvosv... Det finns saker som skulle göra att jag utvecklas ännu mer men nu måste jag se möjligheterna jag har och göra det bästa av det helt enkelt. Inga negativa tankar, bara positiva. :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0