från omotiverad till en hästnörd

Jag har verkligen blivit en riktig hästnörd på senaste, allt har varit väldigt upp och ner över gymnasietiden eftersom det var så mycket skador med hästarna och jag tappade all motivation. Innan allt de, när jag precis hade köpt appis och åren efter de så var jag lika motiverad som jag är nu. Skillnaden är väl att jag kan en hel del mer nu. Då var planen att direkt efter gymnasiet jobba med hästar. Men när jag väl stod där med studenthatten så hade jag inte så mycket motivation som det krävs.
 
Aqua var väl egentligen den hästen som fick mig tillbaka förra sommaren, att verkligen bli motiverad igen. Det tog inte en dag utan flera, flera månader. Efter att Tess var tvungen att ställas av och vila (kanske inte ens håller i framtiden) och Appis omkullridning så hade man ingen motivation alls. Men när Aqua kom i november förrförra året och fick tillbaka min motivation förra sommaren så blev allt så roligt igen. Man ville bara lära sig mer och bli bättre, på alla plan. Under hösten sen när hon inte kändes fullt sig själv så tappade jag såklart nästan all motivation igen, det räckte med några få ridpass där hon inte var sig själv så tappade jag allt. Vissa dagar fick man verkligen tvinga sig upp till stallet och planen om att flytta och jobba med hästar avtog lite igen. Men nu känns allt så roligt igen, jag vill verkligen bli bättre, vill komma framåt och utvecklas. Skador på hästarna finns inte i mina tankar längre för nu var det väldigt länge sen någon häst var skadad (om man bortser från Aqua i höstas då men det var ju inget stort).
 
Det är väldigt lätt att bli omotiverad när en häst inte känns helt hundra, men samtidigt kan man ju inte låta de förstöra så pass mycket. Så jag måste nog ''träna'' på de. Det kommer komma fler gånger då hästarna blir skadade, måste vila eller inte känns helt hundra. Men då måste jag blicka framåt och kämpa på med de andra! Samtidigt är det svårt när man haft så mycket otur tidigare (även om det fört med mycket gott också), då blir det lite lättare att falla tillbaka. Men jag hoppas att det fortsätter i samma riktning nu och att vi slipper otursskador på några år. Faktum är att jag nu är så motiverad att jag längtar väldigt mycket tills den dagen jag äntligen flyttat för att jobba, det har jag nog aldrig varit innan. Under gymnasietiden när jag var som mest omotiverad så var väl inte praktik i stall höjdpunkten. Vi hade ju praktik en gång i veckan och även under flera veckor. Även fast jag hamnade på bra ställen så var det ändå en lättnad när dagen äntligen tog slut. För jag tyckte inte det var kul, jag hade ingen motivation. Allt blev för mycket, att både rida på skolan en gång i veckan, praktik på de och sen sina egna hästar som det bara var veterinärsbesök med var och varannan månad. Men nu som sagt, då längtar jag. Ska bli så kul och jag hoppas att jag hamnar på ett ställe där jag trivs och framförallt utvecklas. Sen får jag väl se hur länge jag stannar, jag har ingen aning men just nu kan jag inte tänka mig ett annat jobb. :)
 
Har väl egentligen aldrig visat eller berättat att jag varit så omotiverad för någon, förutom pappa. Klart att dom jag haft praktik hos eller tränat för märkt att jag inte är så på och vill lära mig. Även ni som läser märker säkert också på sättet jag skriver eller när jag knappt uppdaterar, har fått någon kommentera om de. Men samtidigt så känns det också ibland som att folk skapar en bild av mig, att jag ska tycka det är kul att åka till stallet då jag faktiskt har egna hästar och en pappa som ställer upp sjukt mycket. Hur skulle det då vara om jag rent ut sagt sa att jag inte alls ville åka till stallet idag eller inte alls har lust att åka och hoppträna. Då skulle man säkert klassas som lat eller bortskämd. Men vad gör man när det verkligen inte är roligt att åka till stallet, när man bara får en jobbig känsla av att tänka på det? Att rida när man ändå vet att det kommer sluta med att hästen inte känns helt hundra. Det ligger så mycket mer känslor bakom allt det där.. Det handlar inte om man är lat, utan att man helt enkelt är så omotiverad och inte känner någon glädje med hästar längre. När man har en sån glädje och kärlek till något och allt rycks undan på 2 sekunder, då hamnar man på botten istället. Så är det med allt.. Viktigt att inte glömma bort varför man gör det, hade jag gjort det kanske jag inte hade haft hästar nu.
 
Nej nu ska jag sluta skriva, jag har en motivation nu som räcker och blir över, det är jag glad för. Hästar är verkligen något av det roligaste man kan hålla på med, man får så mycket tillbaka av dessa fantastiska djur. Vare sig det är en skogstur eller en tävling, att rida ett perfekt ridpass eller känna ett magiskt språng, alltid lika roligt och alltid lika mycket lycka :) (så länge hästarna är friska då vill säga...)
 

Kommentarer
Postat av: Alva

Guuud vilket långt inlägg! Men bra! :-)

2014-04-09 @ 21:26:15

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0